Emma Jangestig

Jag läste en artikel om Arboga-mamman Emma Jangestig i Mama, tidningen som jag prenumerar på.
Emma verkade så glad, av artikeln att döma. Inte alls bitter eller arg. Visst sörjer vi alla olika, men hon har förlorat sina två barn! :o Hon har förlorat det viktigaste i livet, hon har förlorat det man lever för. Hon har förlorat sina barn! Hon har förlorat sina barn, meningen med livet.
Så anser jag att tankarna borde gå när man förlorat det finaste man har. Så vet jag att mina tankar hade gått. Men inte hos Emma. Hon är, som jag skrev, varken bitter eller arg.
Återigen, vi alla sörjer olika och jag tvivlar inte det minsta på att hennes hjärta blöder och att hon sörjer sina två fina barn, men.... som sagt. Vi alla har olika sätt att sörja på. Emma sörjer genom att leva vidare och gå vidare med livet. Hon har lärt sig att leva med situationen, även om sorgen aldrig kommer att försvinna eller känslan och tanken på barnen kommer göra mindre ont. Hon sörjer genom att minnas den glada tiden och genom att alltid bära med sig minnet av sina barn. Hon sörjer på ett beundransvärt sätt!
Emma har nu ett nytt barn. Lillasyster Julia, lillasyster till Max och Saga som alltså blivit storasyskon. Hon säger att hon är 3-barnsmamma för det kommer hon ju alltid att vara. Hon kommer alltid att ha fött (minst) 3 barn. Hon gråter i sin ensamhet och sörjer barnen hon inte längre har kvar. Det gör ont i mig att tänka på!
För mig räckte det med att läsa artikeln för att det skulle gå rysningar genom kroppen och hemska tankar började tränga sig på. Artikeln gav mig en klump i halsen och jag var flera gånger nära till gråten. De allra värsta tankarna trängde fram: tänk om detta hade hänt Pontus och Josefin! Eller någon annan olycka som orsakar att man inte längre har sina barn kvar, som orsakar att man överlever sina egna barn!? :o
Hur hade jag klarat att bearbeta det? Hade jag ens velat leva vidare? Hade jag klarat av ett liv utan mina barn?!
Efter att ha läst artikeln känner jag mig välsignad och rik. Rik och lycklig över att mina barn är dom dom är och över att mina barn är mina barn. Artikeln fick mig också att inse hur skört livet är och att man ska njuta av dagen och inte ta någonting för givet. Den fick mig att inse hur snabbt allting kan vara över.
Nej, usch. Hemska tankar. Nu ska jag njuta av tillvaron av mina barn. Jag ska njuta av det finaste jag har, så länge jag lever!

Ha en trevlig helg alla, jag var bara tvungen att skriva av mig mina tankar och farhågor. Ikväll är det IDOL! :)